Cykelns historia

Mountainbike. Landsvägscykel. BMX. Elcykel. Crosscykel. Singlespeed. Liggcykel. Springcykel. Trehjuling. Touringcykel. Fatbike. Militärcykel. Träningscykel. Damcykel. Herrcykel. Numera finns en cykeltyp för var behov och intresse. Och numera finns nästan en cykel per invånare i vårt land. Men en gång i tiden var cykeln en exklusivitet, en dyrbar ägodel för de besuttna.

Benskakare och höghjulingar

1800-talet brukar kallas uppfinningarnas århundrande. Olika transportmedel snabbare än hästen utvecklades, som tåg och bil. Så även cykeln. Under 1500-talet experimenterades det med transportmedel drivna av människans muskelkraft, med blandade resultat. I början av 1800-talet drabbades Europa av hungersnöd och många hästar fick nödslaktades. Behovet av alternativa färdmedel var därför stort. Tysken Karl Drais utvecklade ett tvåhjuligt fordon, Draisinen. Den var, till skillnad mot några föregångare, en mer lättmanövrerad springcykel med ett rörligt styre på framhjulet. Om den ersatte hästarna som färdmedel är tveksamt, utan kanske mer överklassens dyra leksak. Ett par decennier senare prövade man med vevarmar och pedaler för att få upp fötterna från marken. De första cyklarna var tre- och fyrhjulingar. Trehjulingarna utrustades senare med växlar som gjorde det lättare att ta sig uppför backar. När man kopplade på flak och kärror gjorde lastcykeln entré och succé. Två franska smeder blev de som uppfann den första tvåhjulingen, Velocipeden. Cyklarna kom att kallas ”benskakare”. Med järnram och järnskodda hjul på kullerstensgator var cyklingen inte så bekväm. Höghjulingen kom några år efter den första velocipeden. Den byggdes i stål och var inte lika tung. Hjulen kläddes i gummi. Framhjulet gjordes mycket större än bakhjulet för att få bästa kraft för varje tramptag. Pedalerna satt på det drivande framhjulet. Höghjulingarna var svåra och riskfyllda att cykla på. Den fanns också i en tandemvariant med ett extra säte framtill för passagerare.

Säkerhetscykeln och kvinnobyxor

1885 uppfann Henry J Lawson säkerhetscykeln. Kedjan bytte plats och drev bakhjulet istället för framhjulet. Pedalerna placerades på mitten så hjulen kunde göras lika stora. Ett par år senare uppfann Dunlop det luftfyllda däcket. Cykeln var därmed både säker och bekväm och blev oerhört populär. 1800-talets kvinnor hade däremot svårigheter med det nya färdmedlet. De stora kjolarna fick inte plats på cykeln och de trasslade in sig i hjulen. Feministen Amanda Bloomer irriterade sig på att kvinnor inskränktes till att vara passagerare på cykeltrehjulingar. Hon uppfann en typ av byxkjol för kvinnor som gjorde det möjligt att grensla en cykel och samtidigt skyla sig. Nu kunde även kvinnor, trots motstånd från moralväktare, ta del av ”friheten på två hjul”. Många menar att cykeln bidrog till kvinnans frigörelse.

 

Populariteten går upp och ned

Säkerheten, luftfyllda gummidäck, växlar, kvinnors cykelkläder och möjligheten att frakta saker gjorde att stadens gator fylldes av cyklar. Under 1930-talet hade cykeln blivit så pass billig att den nu blev var mans egendom. I tätorter var hojandet det vanligaste sättet att ta sig fram på. Svensk industri låg i framkant med cykeltillverkning. Crescent, Monark, Rex och Skogsstjärnan (Skeppshult) var i full kraft under 1930 – 1960-talen. Med bilismens intåg dalade dock cykelns popularitet. Städerna planerades för bilar och cykelolyckor blev vanliga. Från 1950-talets topp med en stadsbild av 80% cyklister, sågs endast 20% cyklister på gatorna under 1970-talet. Nu har pendeln svängt igen. Allt fler cyklar till jobbet och skolan. För motionens skull, för hälsan, för klimatet. Eller bara för känslan av frihet.

Populariteten går upp och ned